Skepticism

En ding ding värld gjorde mig skeptisk

Jag har tidigare skrivit om En ding ding värld, en tidning full med påhittade nyheter av slaget (obs! autentiska rubriker): Jag har fångat Bigfoot!, Månlandningen var en bluff!, Patrick räddades av ängel och överlevde! och Lerklumpen fick ärva 12 miljoner!.

Nu är det ju svårt att kunna sätta sig in i att man faktiskt läste det där som om det vore fakta. Men alltså, det FANNS inte ens en tanke på att ifrågasätta någonting. Min och mina vänners inställning var att allt man läste var sant. Fanns det bilder så var det dessutom dubbelbevisat – det både stod i text och fanns med på bild. Hur mycket mer kan man behöva?

Kanske är ungar idag inte lika lättlurade tack vare internet och photoshop. De vet kanske att man lätt kan luras med bilder. Men det här var i början på 90-talet, då man inte ens kunde drömma om en Minicall. Så. Jag och min granne Maria (som sedan blev fotomodell i Dubai, vad nu vet har med någonting att göra) satt i hennes flickrum med jättepostern av Michael Jackson på dörren. Det var kväll och släckt på övervåningen. Vi läste om spöken, om folk som växt ihop med sina husdjur, om bilar som var ondskefulla. Våra ögon vidgades och vår världsbild formades. Vi läste inte kvällstidningar, vi kollade inte på nyheterna på tv. Vi bara gick hemifrån till skolan och tillbaka igen. På tv kollade vi på pastellfärgade björnar och hästar som kastade glitter på varandra. Det är fan inte konstigt att man inte fattade någonting.

Jag minns inte något specifikt tillfälle när jag bara: “oh shit, det här är ju bara lögner” och hade jag mints något sådant hade det säkert varit ett fabricerat minne. Det jag vet är att jag gradvis drabbades av insikten att det jag läst och kommit ihåg som sanningar bara var påhitt. Och det värsta av allt: jag hade fört lögnerna vidare som sanning.

Det är en av anledningarna till att jag började ifrågasätta och kritiskt granska. Jag tjafsade, debatterade och argumenterade. Ibland med rätta, ibland vid helt fel tillfällen. När jag gick i klass 5 gjorde jag mitt första (av tre) skolarbeten om scientologerna. När jag ville ha pengar av mina föräldrar till en ny tröja gick jag inte bara fram och sa: ge mig 200:-! Jag gjorde ett diagram som visade att jag och min bror visserligen fick kläder lika ofta, men att eftersom han var “märkesbög” kostade hans kläder alltid dubbelt så mycket som mina, ergo (jag använde faktiskt ordet ergo) borde jag få ett extraplagg. När en kristen grupp på min skola satte upp bibelcitat på väggar och anslagstavlor gick jag till rektorn och frågade om det verkligen skulle gå till så på en “politiskt och religiöst obunden skola”. Jag provade mig fram, jag engagerade mig, jag diskuterade. Och jag märkte resultat.

En Ding ding värld hjälpte mig att jobba fram ett kritiskt tänkande. Det lärde mig att man ska kolla upp saker innan man för dem vidare, eftersom känslan av att ha spridit vidare lögner som sanning var hemsk. Jag kunde förstås gå tillbaka till personen och säga: “du, det där jag sa om snömannen stämde visst inte”, men dels var det pinsamt och dels kunde det redan vara för sent. Kanske hade den personen redan i sin tur sagt det till 3 andra personer. Lögnerna sprids som virus och går inte att hejda även om man själv vet vem man smittat.

Det skulle kanske behövas ett smittskyddsinstitut för lögner och vandringssägner. Man får hem ett brev och ska fylla i en lista över vilka man pratat med. De i sin tur får också fylla i en lista över sina oskyddade samtal. Snart har vi jagat rätt på alla som smittats och spridit vidare och kan säga till dem: “det där spöket var bara en vas som ramlade av ett vinddrag”. Och då tar vi itu med den där vaccinationslögnen. Vem fixar fram Jenny McCarthys lista?

Previous post

Nakna män FTW!

Next post

Kvinnligt vs feminint företagande

charmkvark

charmkvark

charmkvark är en skeptisk kvinna på 25+. Kriget mot charlatanerna vilar aldrig och vissa dumheter kan bara mötas med sarkasm. Skojar och svär. Driver tillsammans med två till podcasten Kvack!. Krönikör i Magasinet SANS.

1 Comment

  1. 17 March, 2011 at 19:26 —

    Gillar den inneboende motsättningen i ”Patrick räddades av ängel och överlevde!” Tanken att det kan vara förenat med livsfara att bli räddad av en ängel är lite lustig.

    Vi väl många som har varit nere i dubiösa träsk bland andar, kristaller, Dänikenböcker, konspirationer, gudar, aliens och allt möjligt.

Leave a reply