Skepticism

Skeptiker, sälj er själva!

Gästinlägg från pulex.

Skepticism räddar liv. Varje dag står sjuka personer i valet mellan homeopater och läkare. Och varje dag blir någon övertygad om att läkaren är det bästa alternativet, av en skeptiker, eller eftersom de själva tänker skeptiskt. Skepticism gör människor friskare och lyckligare (och rikare) när de inte bränner sina pengar på kristaller, träningsredskap från TV-shop och healing. Varje Dag. Vi gör folks liv bättre, varje dag. På små sätt, på stora sätt och på livsavgörande sätt.

Men det vi inte gör varje dag är att prata om det. Vi berättar sällan historier om hur vi gör världen bättre, om vad vi betyder för människor. De få gånger det händer är det fantastiskt, men det förvånar mig att vi gör det så sällan. Jag lyssande på George Hrab i veckan, och under sitt framförande nämde han en sak som man ofta hör i skeptikerkretsar. “Skepticism is a hard sell.” Iden att skepticism är svårsålt och svårtillgängligt jämfört med religion och woowoo.

Jag tror det är en myt. Det är något vi intalar oss för att förklara våra tillkortakommanden när det kommer till kommunikation (i vilken annan rörelse skulle det allmänna rådet “don’t be a dick” leda till så mycket diskussion). Men framför allt är det något vi intalar oss för att känna oss lite bättre, lite mer sofistikerade och utvecklade, smarta nog att förstå och uppskatta saker som är för svårtillgängliga för andra.
 
Men om vi håller fast vid den myten har skepticismen inget existensberättigande. För om vi inte vill göra världen bättre, vad vill vi då? Och hur kan vi göra världen bättre om vi intalar oss att vi är smartare än de som testar healing?
 
I mina ögon borde skepticism vara något av det mest lättsålda som finns. Vi räddar livet på småbarn och kattungar för fan! Varje Dag. Brandmännen kan slänga sig i väggen. Och om vi blir bättre på att berätta det kommer vi att slå kristallerna och tarotkorten med hästlängder.
 
Om vi skeptiker uppfattar skepticismen som svårsåld så är det för att vi gör ett dåligt jobb!
 
PS. Ett litet filmtips (på samma tema) är den fantastiska “Flock of Dodos”.

Previous post

Skiten som håller mig tillbaka

Next post

Vadå feminism? Feminazism!

skepchickse

skepchickse

Skepchick.se:s adminkonto. Används för gästinlägg och skeptiska snabbisar.

7 Comments

  1. 23 February, 2011 at 15:57 —

    Problemet är att woo-woo-rörelsen säljer sig med hjälp av rädsla, vilket ligger oss människor väldigt nära hjärtat. Vi har enormt mycket närmre till rädsla än vad vi har till lugn. Ett annat problem är att man som skeptiker ofta bara kan konstatera att något är okänt eller liknande, då är det mycket mer attraktivt att tro på någon som säger sig ha ett svar.

    Det är mycket svårare att sälja in skeptisism av dessa anledningar, jag har bloggat om detta tidigare: http://imsoevil.com/2010/10/06/idioten-med-ballongen-har-overtag-over-skeptikern/

  2. 23 February, 2011 at 16:53 —

    Håller med er båda till viss del. Tycker definitivt att man inte ska nöja sig med att skeptisism och vetenskap är svårsålt, men man bör kanske fundera över på vilket sätt man ska sälja sina idéer. Har gett en kommentar om det på annan plats i den här bloggen. Att använda sig av logiska argument för att övertyga folk om att tänka logiskt är kanske inte alltid den rätta vägen att gå. Om folk kunde tänka logiskt till att börja med skulle man inte behöva övertyga dem om att göra det. David Sloan Wildon har skrivit en intressant bok om religion och ideologier ur ett evulotionistiskt perspektiv (Darwins Cathedral). Det förklarar en hel del för mig i alla fall (att se ideologier ur ett evolutonistiskt perspektiv). Det är inte nödvändigtvis sanningen som blir den rådande anpassningen, utan den ideologi som passar människor bäst i den situation de befinner sig just nu. Det är speciellt sant i denna tid av rädsla. Jag har skrivit en del om rädsla här: http://hjalpkallan.se/jarva/?p=399#more-399
    Rädda människor söker en trygghet att hålla sig till. Komplicerade förklaringar som innehåller fler än 2 variabler går inte att sälja till rädda människor. De vill ha en svartvit förklaring som stämmer med deras rädsla (kognitiv dissonans – se mitt blogginlägg). Jag tror att om man vill nå ut med ett budskap så måste man fundera över hur man kan förenkla det till 2 variabler utan att för den skulle tappa alltför mycket sanning på vägen. Jag tror att det är det här som tar emot för skeptiker – att förenkla. Jag ser ingen motsättning i det, jag tror att man måste våga ta strid för det man tror på och i den ideologiska strid som pågår måste man sticka ut för att göra sig hörd. Tricket är att göra det utan att kompromissa alltför mycket med sin övertygelse. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, läs gärna SunTzu, Machiavelli och Clausewitz. De har mycket att lära ut.

  3. 23 February, 2011 at 20:31 —

    Jag tror också att det ofta är svårare att “sälja” ett skeptiskt perspektiv. Man är tvungen att hålla sig till fakta och kan därför inte fritt hitta på vad “kunden” (för att fortsätta på samma metafor) för tillfället vill höra.

    Verkliga lösningar är ofta mycket mer komplicerade än hitte-på-lösningar. En evidensbaserad behandling kanske bara funkar i 70% av fallen och i 20 % kanske man får väldigt besvärliga biverkningar. Medan homeopaten eller kristallhealern kan säga att behandlingen alltid funkar och om man blir sämre strax efter att man påbörjat behandlingen så är det också ett tecken på att behandlingen verkar.

    En nyanserad världsbild är mycket mer komplicerad än en svartvit (och innehåller normalt en massa delar som vi vet att vi ännu inte vet) och kräver därför mer av “kunden” för att ta till sig.

    Att förenkla för att göra budskapet mer lättköpt utan att kompromissa alltför mycket som cultinfo skriver är ofta en svår konst.

    En skola som på allvar främjar kritiskt tänkande och som åtminstone på gymnasienivå lär ut grunderna i den vetenskapliga metoden och varför den trots sina brister är bättre än alla alternativ för att nå tillförlitlig kunskap skulle kanske göra det lättare att nå ut med ett naturalistiskt/skeptisistiskt budskap.

  4. 23 February, 2011 at 21:18 —

    På vägen hem i bilen drabbades jag av en metafor. Lyssnade på Spotify och tyckte att det var lite väl dåligt ljud. Det var samma låt, men med något sämre kvalitet. Det är en förenklign av låten, kan man säga, som de flesta inte hör skillnad på om man inte är musiknörd, som jag. Tänkte att samma sak måste kunna gälla idéer. Man måste kunna presentera en komplicerad idé på ett enklare sätt utan att förlora idén, precis som med en låt. De flesta hör ändå ingen skillnad och tycker bara man är knepig om man börjar prata om kbps och sånt. Det samma gäller när man ska lära ut ett ämne, man kan inte börja med de avancerade grejerna utan måste kunna presentera ämnet på ett “enkelt” sätt. I skolan är det naturligt, när man har med barn att göra, men jag tror att man måste betrakta den oinvigde medelmänniskan som ett barn när det gäller vetenskap och lägga ribban på den nivån. För komplicerade budskap förkastas på bråkdelen av en sekund. Du har inte många sekunder på dig för att fånga någons intresse. Det är inte att ljuga att förenkla, det är att anpassa ett komplicerat budskap till mottagarens förståelsenivå.

  5. 23 February, 2011 at 22:18 —

    Att anpassa sig till mottagaren är en konst. I speciella fall kan man veta eller ha stark anledning att anta vilken nivå mottagaren befinner sig på i det aktuella ämnet, men det är också vanligt att man inte har en aning. Jag har varit i den situationen åtminstone ett par gånger de senaste dagarna och förmodligen lagt mig på aningen fel nivå (fast detta var inte direkt i skeptikersammanhang).

    Men du (cultinfo) har nog rätt i att man ofta hamnar rätt om man antar att en slumpmässig människa man möter inte alls är insatt i t.ex. naturvetenskap.

  6. 24 February, 2011 at 18:06 —

    hmm… spännande diskussion. När det gäller att appellera till känslor så tycker jag att skeptiker är lite väl rädda för att spela lite på positiva känslor (att spela på rädslor är bara oetiskt) men det skadar inte att spela lite på nyfikenhet, upptäckarglädje och andra positiva saker.

    När det gäller förenklingar är det ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. jag är vetenskapsjornalist så jag brottas hela tiden med att hitta en BÄTTRE förklaring som kräver så lite förenkling som möjligt.

    Människor har faktiskt väldigt lätt att förstå och hantera mycket komplicerade saker, och inte bara svartvita sanningar (det är trots allt vår grej, rent biologiskt) förutsatt att de:

    a. har något intresse av det (spela på positiva känslor)

    b. får det förklara med en utgångspunkt som passa dem (förenkling är inte alltid nödvändig om man bara kan börja i rätt ände)

    Jag tycker oftare problemen uppstår om den som ska förklara inte har ordentlig koll på ämnet, då kan man varken omformulera sig eller angripa ämnet från en annan vinkel.

  7. 24 February, 2011 at 19:59 —

    I mitt arbete använder jag mig ofta av metaforer för att förmedla olika budskap. Det passar i alla fall mig. Mer komplicerade saker går att översätta till andra ungefär lika komplicerade saker som mottagaren har kännedom om. Sen är metaforer bedrägliga och det går aldrig att göra jämförelser fullt ut, naturligtvis, och metaforer kan också vara källor till felslut.
    När det gäller etiken i att appellera till känslor tycker jag inte man kan göra skillnad på vad som är etiskt eller oetiskt. Det kan vara lika “oetiskt” att appellera till positiva känslor, faktiskt. Mycket av den reklam vi drabbas av är designad att rikta sig till positiva känslor. Att förknippa positiva känslor med den produkt man vill sälja är mycket mer framgångsrikt än att spela på rädsla och andra negativa känslor. Etik och påverkan är ett svårt område.

Leave a reply